Svensk ordbok 2009, webbversion

våll`a verb ~de ~t våll·ar●vara orsak till ngn skadlig ut­veckling komm.JFRcohyponymorsakacohyponymförorsakacohyponymåsamka vålla problemskadan vållades genom o­aktsamhet○äv. med an­givande av den som berörs av handlingenå­samka sorgen vållade henne nästan fysisk smärtavålla (ngn) ngtsedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. valda ’råda över; för­orsaka’; gemens. germ. ord, besl. med lat. vale´re ’vara stark’; jfr förvalta, våld, välde Subst.:vållande