Svensk ordbok 2009, webbversion

vån`da substantiv ~n våndor vånd·ansvår plåga av kroppslig el. (ofta) själslig natur psykol.JFRcohyponymångestcohyponym1plågacohyponym2lidande själavåndabeslutet fattades under stor våndavånda (över ngt/att+V/SATS)sedan 1347stadga utfärdad av kung Magnus om regler för invånarna i Viborgs län (Svenskt Diplomatarium)fornsv. vande, till vander ’svår’, eg. ’vriden’; besl. med 1vinda; jfr vansklig