substantiv ~n våndor
vånd·an●svår plåga
av kroppslig el. (ofta) själslig natur
psykol.JFRcohyponymångestcohyponym1plågacohyponym2lidande
själavåndabeslutet fattades under stor våndavånda (över ngt/att+V/SATS)sedan 1347stadga utfärdad av kung Magnus om regler för invånarna i Viborgs län (Svenskt Diplomatarium)fornsv. vande, till vander ’svår’, eg. ’vriden’; besl. med 1vinda; jfr vansklig