Svensk ordbok 2009, webbversion

va`kna verb ~de ~t vakn·ar●bli vaken fysiol.hon vaknade inte förr­än sent på för­middagende vaknade av explosionenhan mådde illa när han vaknade ur narkosenden medvets­lösa kvinnan vaknade till liv○äv. bildligt, spec. om att bli med­vetenvakna till besinninghans intresse för mat­lagning vaknade när han var i Frank­rikehans sam­vete vaknade till sist○spec. äv. om före­teelser med an­knytning till människor, djur el. växterstaden har vaknat till livdet våras och naturen vaknarvakna (ur ngt) (av ngt/SATS), vakna (till ngt)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. vakna; gemens. germ. ord; bildn. till 1vaka Subst.:vbid1-385498vaknande