Svensk ordbok 2009, webbversion

vakt substantiv ~en ~er vakt·en1person som ut­för bevakning ofta av väsentliga samhälls­funktioner yrk.JFRcohyponymvaktpostcohyponymväktare vaktbolagnattvaktparkeringsvaktportvaktvakter var placerade runt idrotts­platsenvakten kastade ut dem från restaurangen○äv.knappast plur. bevakande manskap JFRcohyponympostering vaktparadfanvakthögvaktlivvakt○äv. om person som håller upp­sikt, passar o.d.barnvaktmålvaktsedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. vakt ’bevakning; till­syn; vakt­post’; bildn. till 1vaka; jfr väktare 2det att bevaka ngt mil.samh.stå på vaktgå på vakthålla vakt över om­rådet○särsk. om bevakning på far­tygstyr­man har vakten på bryggan○äv.period för bevakning JFRcohyponym1pass 3 NN tog första vakten20.00–24.00 kallas första vakten till sjössslå vakt om ngtskydda ngt​ den ny­bildade intresse­föreningen har som syfte att slå vakt om regionens kultur­arv vara på sin vaktvara vaksamsedan senare hälften av 1400-taletEriks af Pommern Gårdsrätt