Svensk ordbok 2009, webbversion

valu`ta substantiv ~n valutor val·ut·an1gällande betalnings­medel för visst land i förhållande till mot­svarande betalnings­medel i an­dra länder ekon.valutabestämmelsevalutabörsvalutaspekulationturistvalutaen stark valutaen under­värderad valutasvensk valutafinsk valutadet var förbjudet att föra ut landets valutaköpa och sälja ut­ländska valutorhård valutaäv. ett ord valuta som är internationellt gångbaroch därför efterfrågadmjuk valutavaluta som inte är internationellt gångbaroch därför inte efterfrågadsedan 1705av ita. valuta ’pris; värde’; till lat. vale´re ’vara värd’; jfr evaluera, valör 2knappast plur.; i vissa ut­tryck (gott) ut­byte av gjord in­sats i form av pengar, arbete etc. ekon.JFRcohyponymersättning 1cohyponymvederlag 1 ta för dig av smörgås­bordet så att du får full valuta för pengarnade som gjorde sig mödan att ta sig upp på bergs­toppen fick verkligen valuta för besväretvaluta (för ngt)sedan 1733