Svensk ordbok 2009, webbversion

1van adjektiv ~t ●som många gånger ut­fört viss typ av handling eller varit med om viss typ av händelse och där­för är väl i stånd att klara av den el. ut­härda den admin.psykol.JFRcohyponymkunnigcohyponymrutineradcohyponymgarvadcohyponymerfaren flygvantävlingsvanen van porträtt­målarehon är van vid att bli ut­nyttjadefter två år som stats­råd är han van vid kritik○äv. om handling e.d.han skötte spakarna med vana rörelser○äv. (med konstruktionsväxling)som ngn har stor erfarenhet av JFRcohyponym1bekant 3 hemvanstorstads­miljön är van för hennevan (vid ngn/ngt/att+V/SATS), van (att+V/SATS), van (för ngn)sedan 1285stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)fornsv. van ’van; vanlig’; urspr. ’som man finner behag i; förtrolig’; nära besl. med vänja
2van substantiv ~en ~er [va´n-] van·en●vanligen plur. en­dera av de forn­nordiska fruktbarhets­gudarna av annat ur­sprung än asarna sag.Njord, Frej och Freja till­hörde vanernasedan 1737av isl. vanir, plur., av om­diskuterat urspr., ev. besl. med 1van