Svensk ordbok 2009, webbversion

va`na substantiv ~n vanor van·an●sätt att bete sig eller förhålla sig (i viss situation) som har lärts in genom ständig upp­repning NollJFRcohyponymsedcohyponymslentriancohyponymbruk 2 vanebildandesedvanaen god vanaen dålig vanaav gammal vana vred hon nyckeln två varvta för vana att göra läxorna försthon hade för vana att luta huvudet lite på snedhon har skött sina föräldrar i alla år, så hon har vanan innehan har skaffat sig dyrbara vanor○äv. med tanke på detta som personligt verkande kraftvanans makt○äv. med positiv bi­betydelseerfarenhet branschvanakörvanaha vana vid terminalarbetevana (vid ngn/ngt/att+V/SATS), vana (att+V)av födsel och ohejdad vanasefödsel sin vana trogeni enlighet med sin vana​ sin vana trogen av­böjde hon alla intervjuer sedan mitten av 1300-talet (i formen vani) SOU; formen vana 1773Gotlands-Lagentill 1van