Svensk ordbok 2009, webbversion

van`dra verb ~de ~t vandr·ar●ibl. med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.runt, omkring förflytta sig till fots gärna i naturen och utan ngt o­medelbart mål; ofta med ton­vikt på av­koppling Nollvandra i fjällenvandra på en skogs­stigvandra runt och titta på stanvandra vägen framhan vandrade o­roligt av och an○äv. mer mål­inriktatde fick vandra två kilometer till skolan varje dag○äv. bildligt, spec. om fisk o.d.förflytta sig till lek­platser både ål och öring vandrar förbi platsen○spec. äv.(för)flyttas från en plats till en annan (äv. abstrakt) efter Stock­holm ska ut­ställningen vandra vidarepolisen vet att stora belopp har vandrat mellan bo­lagenett ord som har vandrat ända från latinetvandra (runt/omkring) (ngnstans)vandra till Canossagöra av­bön under för­ödmjukande formerurspr. om en tysk kejsares botgörarvandring till en påve i Canossa​ ministern fick vandra till Canossa och be om ur­säkt in­för ett stort press­uppbåd vi ska alla den vägen vandraseväg 1 sedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. vandra; av lågty. wanderen med samma betydelse; besl. med vandel, 2vända Subst.:vandrande, vandring