substantiv ~en
van|makt·en1(känsla av) oförmåga att företa sig ngt
på grund av yttre el. inre omständigheter
psykol.känna vanmaktsorg och vanmaktilska och vanmaktmyndigheternas vanmakt inför våldet i samhälletvanmakt (över/inför ngt/SATS)sedan mitten av 1300-taletÖstgöta-Lagenfornsv. vanmakt; till van- och makt
2tillfällig medvetslöshet
ngt åld.Nollfalla i vanmaktsedan 1668