Svensk ordbok 2009, webbversion

van`te substantiv ~n vantar vant·en●plagg för handen i stickat material el. ibl. tyg; ofta med särsk. ut­rymme bara för tummen kläd.JFRcohyponymhandske fingervantetumvanteta på vantarnasätta på vantarna○äv. om så­dant plagg i skinn med särsk. av­delning bara för tummenskinnvante○äv. om handbeklädnad som skydd mot hetta o.d.grillvante(flyga) som en vante(flyga i­väg) på ett sätt som ger in­tryck av vikt­löshet​ NN fick en ordentlig knuff i ryggen och flög som en vante, men domaren valde att fria lägga vantarna på ngtbemäktiga sig ngt​ det är det som är charmen med loppis – man vet aldrig vilka värde­fulla saker man kan lägga vantarna på slå vantarna i bordetgöra konkurs​ firman hade att välja på att slå vantarna i bordet eller att kämpa vidare sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. vanter, vatter; ev. besl. med 1vinda; idiomet slå vantarna i bordet (1843) kan ha upp­kommit för att ut­trycka mot­sats till lägga (äldre äv. slå) vantarna på något