Svensk ordbok 2009, webbversion

varg [var´j] substantiv ~en ~ar varg·en1ett stort, vilt hund­djur som har grålurvig (eller hel­vit) päls, upprätt­stående öron och ned­hängande svans och vanligen jagar i flock; an­sett som en av stamformerna till tamhunden zool.vargpälsvargskinnvargtjutpolarvargen ylande vargi Sverige före­kommer nu­mera bara en­staka vargari brist på älg och ren gav vargen sig på tam­djuren○äv. bildligt med ton­vikt på grymhet, glupskhet e.d.bitvarg○i sammansättn. äv. om person som har mycket av ngn egenskapensamvargslitvargsnålvargsolvarg○äv. rent förstärkandevargakallthungrig som en vargsehungrig ropa (på) varg(en)(försöka) skrämmas​ kvälls­tidningarna över­träffade var­andra i att ropa varg med rubrikerna som en flock vargarpå ett mycket fram­fusigt sätt​ som en flock vargar kastade sig journalisterna över pop­sångerskan varg i veumfred­lös personsom begått brott inom helgat områdeåld.​ anarkisten NN är nu varg i veum för den samlade svenska pressen yla med vargarnaförena sig med an­griparnapå ett fegt el. opportunistiskt sätt​ hon ylade med vargarna genom att kräva flera regerings­medlemmars av­gång sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. vargher; samma ord som fornsv. -vargher ’förbrytare’; grundbet. ’strypare; dråpare’; besl. med eng. worry ’plåga’, äldre ’strypa’ 2träd med vid krona och grova grenar som stjäl plats, ljus och näring för bättre och värde­fullare träd bot.sedan 19283tekniskt fördärvat arbets­stycke i verkstads­arbete e.d. vard.tekn.○äv. om skadanJFRcohyponymvaj det hade blivit varg på gängornasedan 1945