Svensk ordbok 2009, webbversion

ve substantiv, ingen böjning, neutr. ●vanligen i vissa ut­tryck (till­stånd av) stort elände el. o­lycka el. ngt ont NollMOTSATSantonym3väl veklaganhan svor ve och förbannelse över den krånglande bilen○ofta (förr) som ut­rop som an­ger önskan om ont el. känsla av ngt hotandehögt. el. skämts.ve dig!ve och fasa!ve den patient som inte följde läkarens ordinationer(ngns) väl och vese3väl sedan ca 1350Westgöta-Lagenfornsv. ve; substantivering av utrops­ordet ve, gemens. germ. ord, mot­svarande lat. væ ’ve!’