Svensk ordbok 2009, webbversion

ved substantiv ~en ved·en1trä i mindre, sågade eller huggna, bitar vanligen med barken kvar; av­sett till bränsle el. massa­tillverkning skogsbr.JFRcohyponymkaffeved vedstapelbjörkvedhugga vedstapla vedlägga ved i spisensedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. viþer, vedher ’skog; träd; trä­virke; timmer; bränsle’; gemens. germ ord, trol. med grundbet. ’gräns(skog)’; besl. med dividera 2hård lednings­vävnad i rötter, stammar och grenar hos buskar och träd som fungerar som stöd för växten; ut­görande huvud­beståndsdel i trä bot.vedbildningvedstamvedväxt○äv. (i sammansättn.) i namn på vissa växterbenvedbrakvedsedan ca 1500 (i sammansättn. brak-)Läke- och örte-böcker