vek
adjektiv ~t
1som lätt böjs
mest om långa, smala föremål
sjö.JFRcohyponymmjuk 1
en vek blomsterstjälkveka livetseliv 4
sedan slutet av 1300-taletKlosterläsningfornsv. veker ’böjlig; mjuk; vek’; gemens. germ. ord; bildn. till 1vika; jfr beveka
2som lätt låter sig påverkas känslomässigt
av inre el. yttre upplevelser; om person el. sinnelag
admin.psykol.JFRcohyponymveklig
han blev vek till sinnes när han hörde barnens skratt○särsk. med tanke på känslighet för påtryckningarhan är egentligen för vek för att vara chef○äv. om ngt som anses vittna om sådant sinnelagen vek munhans veka barnansiktesedan början av 1500-taletEtt forn-svenskt legendarium