Svensk ordbok 2009, webbversion

verv substantiv ~en verv·enkraft och liv­fullhet åld.psykol.han berättade med verv om sina ungdoms­år på sjönsedan 1821av fra. verve ’uttrycks­sätt; entusiasm’; trol. av lat. ver´ba, plur. av ver´bum ’ord’; jfr verb