Svensk ordbok 2009, webbversion
verv
substantiv
~en
verv·en
●
kraft och livfullhet
åld.
psykol.
han berättade med verv om sina ungdomsår på sjön
sedan 1821
av fra.
verve
’uttryckssätt; entusiasm’; trol. av lat.
ver
´
ba
, plur. av
ver
´
bum
’ord’; jfr
verb