Svensk ordbok 2009, webbversion

ve`ta verb visste vetat, pres. vet vet·at●ha säker kunskap eller kännedom om ngt komm.JFRcohyponym2tro 1cohyponym2tro 2cohyponymgissa 1 jag vet att jag har rättvad vet du om det?jag skulle vilja veta när det går något tågpappa vet bäst – sade man förrtänk om de hade vetat sanningenså­vitt jag vet har ingen­ting sär­skilt hänthon fick veta att modern nyss dött○äv. försvagat, ofta för att över­tyga, upp­muntra e.d.nej, vet du vad!vet du, jag är glad nu att jag slutade i tidvet ni vad vi gör, vi går ut och äter○äv. med avs. på färdigheter e.d.vara skicklig i ngt formellthan vet att föra sig i sällskapveta ngt (om ngn/ngt/att+V/SATS), veta att+V/SATS,det ska gudarna vetasegud det vete fanse1fan det vete fasensefasen det vete fåglarnasefågel det vete kattensekatten det vete sjutton/tusansetusan det är mer än jag vetse2mer få veta att man leverbli hårt an­satt​ om vi får tag på dem som krossade rutorna ska de nog få veta att de lever! inte veta på vilken fot man ska ståse1fot 1 inte veta vilket ben man ska stå påseben 1 så mycket du vet det!semycket tacka vet jag ngn/ngtse2tacka vet hut!sehut vet skäms!seskämmas veta bättrese2bra 1 veta hur en slipsten ska drasseslipsten veta hur landet liggerse3land 1 veta sin platsseplats 1 veta var man har ngnväl känna ngns egenskaper och av­sikter​ hon är svår att beskriva och man vet inte var man har henne veta varken ut eller invara råd­villurspr. bibl.​ efter att ha fått flera mot­stridiga besked visste han varken ut eller in sedan 1000-taletrunsten, Gåsinge, Södermanland (Sveriges runinskrifter)runform uit (pres.), fornsv. vita ’se till; erfara; veta’; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. vide´re ’se’; jfr guide, historia, vetta Subst.:vetande; vetskap