verb ~de ~t
vev·ar●ibl. med partikel, särsk.ner, upp
driva eller förflytta (ngt) genom vridning av vev e.d.
arb.komm.JFRcohyponymvridacohyponym1rulla 3
gårdsmusikanten vevade sitt positivbilrutan gick inte att veva nerhan vevade upp hinken ur brunnen○äv. i fråga om liknande rörelse med armarna e.d.spelarna vevade friskt med klubborna och domaren måste ingripa○äv. bildligtmekaniskt framföra
eleverna vevade ur sig svareni riksdagens partiledardebatt vevades fjolårets valrörelse i repris○äv. om föremålmassor av kameror vevade för fulltveva (ner/upp ngt), veva (ngt)sedan 1538jfr isl. veifa, no. veiva ’svänga; svinga’; gemens. germ. ord, besl. med sv. dial. viva ’vifta’; jfr vev, 1vifta
Subst.:vbid1-390080vevande,
vbid2-390080vevning
2ve`va
substantiv ~n
vev·antid.i den vevanel.
i samma vevavid ungefär samma tidpunkt
vid sexton års ålder påbörjade hon sin utbildning till silversmed och i samma veva blev hon upptäckt som modell
sedan 1597till 1veva