Svensk ordbok 2009, webbversion

vick`a verb ~de ~t vick·ar1röra sig med små, o­kontrollerade, ryckiga rörelser åt än det ena, än det an­dra hållet NollJFRcohyponym1vippa 1 bordet vickar, det måste stå o­jämntvickasedan 1689sv. dial. vicka ’svikta; vika på sned; springa vaggande’; trol. besl. med veck, 1vika 2med prep.på försätta (ngt) i små, ryckiga rörelser åt än det ena, än det an­dra hållet NollJFRcohyponymvricka 2cohyponym1vippa 2 han satt och vicka på stolenhon vickade på tanden tills den lossnadehon vickade ut­manande på höfternavicka (med/på ngt)sedan ca 17903vikariera vard.arb.vicka (för ngn)sedan 1952kort­form av vikariera Subst.:vbid1-390197vickande, vickning (till 1 + 2)