verb vek, vikit el. vikt, viken el. vikt, vikna el. vikta, pres. viker
vik·er1ibl. med partikelnihop
lägga samman (ngt) i flera lager
hush.JFRcohyponym2vecka
hon vek (ihop) duken i prydliga veckvika (ihop) ngtsedan 1483inventarieförteckning på Viborgs slott (Grönblad)fornsv. vika; gemens. germ. ord med grundbet. ’vika undan, tillbaka’; jfr veck, vek, vik
2ofta med partikel, särsk.in, undan
ändra rörelseriktning
i inte alltför stor omfattning
trafik.han vek in på gångstigen○äv. om ngn/ngt som från början inte är rörlig(t)flytta sig
alla vek åt sidan när slagskämparna reste sig○äv. bildligtvika undan med blickenvika (in/undan) ngnstanssedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)3dra sig tillbaka
från ansträngningar, strid etc., vanligen på grund av stora svårigheter el. starkt motstånd
Nollvika för övermaktenhellre dö än vika○äv. bildligthan viker inte från hennes sidahon kritiserades skarpt men vek inte en tum från sin övertygelse○äv.vanligen pres. part.
gå tillbaka, minska
vikande försäljningvika (för ngn/ngt)sedan 1430–50Hertig Fredrik av Normandie4reservera
genom konkret åtgärd
ngt vard.komm.vika en plats i matsalenhon ville vika sin enda lediga kväll för romanläsning○spec. med avseende på tjänst e.d. (ofta perf. part.)en professur som alla trodde var vikt för NNvika ngt (för ngn/ngt)sedan ca 1650Subst.:vbid1-390632vikande,
vikning
I med- och motgång lika, sin lyckas överman, han kunde icke vika, blott falla kunde han.Esaias Tegnér, Karl XII (1818)
2vi`ka
adverb
Nollge vikaupphöra att göra motstånd
de stred i flera dagar utan att någon av dem gav vika; flera personer hamnade i vattnet när bron gav vika
sedan 1740