verb vek, vikit el. vikt, pres. viker
vik·er●äv. fast sammansättn., jfravvika 1
ändra sin färdriktning
trafik.när man kommer till korsningen viker man av åt högervika av (ngnstans)sedan åtm. mitten av 1800-taletSubst.:avvikande,
vbid2-925130avvikning