Svensk ordbok 2009, webbversion

vill`a substantiv ~n villor vill·an1fri­stående enfamiljs­hus med träd­gård vanligen förhållandevis stort och av­sett för stadig­varande boende arkit.JFRcohyponymradhuscohyponymsommarstugacohyponymlägenhet villaägaresommarvillategelvillatvåplansvillade bytte upp sig från rad­hus till villasedan 1803via ita. av lat. vill´a ’lant­gård; lanthus’ 2o­riktig upp­fattning komm.SYN.synonymvillfarelse JFRcohyponyminbillningcohyponymmisstag minnesvillasynvilladet är en villa att tro att jorden är platti fyllan och villanse1fylla optisk villamiss­tag i fråga om vad man verkligen ser​ en optisk villa gjorde att det såg ut som om planen var på väg att flyga rakt in i var­andra sedan förra hälften av 1300-talet (i sammansättn. dom-)Uplands-Lagenfornsv. villa ’förvillelse; galenskap’; till vill Bjud fördenskull, att man skyddar graven intill tredje dagen, så att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom och sedan säga till folket, att han har uppstått från de döda. Då bliver den sista villan värre än den första.Bibeln (1917 års övers.), Matteus 27:64 (översteprästernas ord till Pontius Pilatus efter korsfästelsen av Jesus)