Svensk ordbok 2009, webbversion

1vin`da verb ~de ~t vind·ar1ofta med partikel, särsk.hem, upp lyfta genom att linda upp lina på vinda e.d. hush.JFRcohyponymvinscha hon vindade upp vattnetvinda hem ankaretvinda (hem/upp) ngtsedan ca 1385Klosterläsningfornsv. vinda ’vrida; svepa; vinda’; gemens. germ. ord av om­diskuterat urspr.; jfr vant, vante, 2vända 2se med ögonen riktade åt o­lika håll permanent el. till­fälligt med.SYN.synonymskela hon vindade med ögonen när hon trädde nålen på trådenvinda (med ngt)sedan 1851till 2vind Subst.:vbid1-391294vindande, vbid2-391294vindning
2vin`da substantiv ~n vindor vind·an1snurrbar ställning där garn­härvor hålls ut­spända vid nystning för hand hush.nystvindaäv. om an­dra, liknande ställningartorkvindasedan 15442(typ av) slinger­växt med stora, brett trattlika blommor av växlande färg ofta vita el. skära bot.JFRcohyponym2snärja snårvindaåkervindasedan 1690