verb ~de ~t
vind·ar1ofta med partikel, särsk.hem, upp
lyfta genom att linda upp lina
på vinda e.d.
hush.JFRcohyponymvinscha
hon vindade upp vattnetvinda hem ankaretvinda (hem/upp) ngtsedan ca 1385Klosterläsningfornsv. vinda ’vrida; svepa; vinda’; gemens. germ. ord av omdiskuterat urspr.; jfr vant, vante, 2vända
2se med ögonen riktade åt olika håll
permanent el. tillfälligt
med.SYN.synonymskela
hon vindade med ögonen när hon trädde nålen på trådenvinda (med ngt)sedan 1851till 2vind
Subst.:vbid1-391294vindande,
vbid2-391294vindning
2vin`da
substantiv ~n vindor
vind·an1snurrbar ställning där garnhärvor hålls utspända vid nystning för hand
hush.nystvinda○äv. om andra, liknande ställningartorkvindasedan 15442(typ av) slingerväxt med stora, brett trattlika blommor av växlande färg
ofta vita el. skära
bot.JFRcohyponym2snärja
snårvindaåkervindasedan 1690