Svensk ordbok 2009, webbversion

ving`e substantiv ~n vingar ving·en●en­dera av de tunna, skivliknande kropps­delar på vissa djur som gör att de kan flyga t.ex. de flesta fåglar, många insekter samt vissa dägg­djur flygtekn.zool.fågel­ungen flaxade hjälp­löst med vingarnastora natt­fjärilar med mörk­blåa vingarlärkan flög bort på snabba vingarfågeln bredde ut vingarna○äv. om liknande del av maskin e.d. med vars hjälp man ut­nyttjar luftens lyft- el. driv­kraftflygplansvingeväderkvarnsvingepilformade vingar är för­delaktiga vid höga hastigheter○äv. om vingliknande växt­delvingfruktlönnens klyv­frukter har vingar○äv. en­bart med tanke på formenvingmutter○äv. bildligt, särsk. i ut­tryck för lycko­känsla e.d.på kärlekens vingarpå sångens vingarhennes fötter fick vingar på upp­loppetluft under vingarnaseluft 1 prova/pröva vingarnaförsöka klara sig själv​ de har startat en klubb där o­etablerade artister ska få möjlighet att pröva vingarna ta ngn under sina vingars skuggase1skugga sedan slutet av 1200-talet (i sammansättn. örna-)Westgöta-Lagenfornsv. vinge ’vinge; flygel’; nord. ord, bildat till ett indoeur. verb med bet. ’blåsa’; jfr 1vaja, 1vind, väder