Svensk ordbok 2009, webbversion

ving`la verb ~de ~t vingl·ar●ofta med partikel, t.ex.fram o­kontrollerat röra sig hit och dit så att jäm­vikten nästan förloras om varelse el. före­mål komm.JFRcohyponymvackla de vinglade hem­åt från festenen cyklist vinglade fram på fel sida av vägen○äv. bildligtvara o­stadig eller o­pålitlig i sina beslut flera partier har vinglat i EU-fråganvingla (fram) (ngnstans), vingla (i ngt)sedan 1623sv. dial. vingla ’vara yr’; trol. av ljud­målande urspr. Subst.:vbid1-391554vinglande; vingel