Svensk ordbok 2009, webbversion

vink`el substantiv ~n vinklar vinkl·ar1öppningen eller ut­rymmet mellan två räta linjer eller plan som möts ofta äv. med tanke på (det spetsiga) om­rådet nära linjernas skärnings­punkt mat.vinkelspetslutningsvinkeltakvinkeltvå soffor i vinkelhan försökte gömma sig i vinkeln mellan garderoben och fåtöljenbenet låg i en konstig vinkel○särsk. betraktad som mätbar geometrisk storhet, lika med storleken av den vridning som fordras för att den ena linjen ska samman­falla med den an­draen vinkel på 90 graderman fäller upp skivan i lämplig vinkelett skott ur snäv vinkel○äv. bildligt om (abstrakt) perspektiv som ngt beskrivs ur; ibl. med ton­vikt på en­sidighethon letade efter en lämplig vinkel för artikelnen säljande vinkelvinkeln (mellan ngra), vinkeln (med ngt), en vinkel (av/på ngt)(alla) vinklar och vrårhörn​ för att få bort färgen i alla vinklar och vrår är det enklast att an­vända en vass kniv död vinkeldel av terräng eller trafik­situation som inte kan ses från viss position​ den döda vinkeln är ett bekymmer vid tät trafik rät vinkelvinkel på 90 grader​ paviljongen sticker ut i rät vinkel från huvud­byggnaden spetsig vinkelvinkel på mindre än 90 gradertrubbig vinkelvinkel på mer än 90 gradersedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. vinkil ’vinkel; vrå; krok’; av lågty. winkel, urspr. ’böjning’; jfr vinka 2vanligen i sammansättn. typ av måttverktyg för upp­mätning eller kontroll av riktningsskillnader verkt.korsvinkelsmygvinkelsedan 1834