Svensk ordbok 2009, webbversion

vin´ter substantiv ~n vintrar; obest. f. sing. genitiv vintras i ett uttryck vintr·ar●års­tid som följer efter hösten och känne­tecknas av mörker och kyla samt (på våra bredd­grader) snö och is tid.vintermörkervinterrockvintersportvargavintervårvinteren sträng vinteren mild vinteren snö­fattig vinteri vinter ska vi åka till fjällenunder vintern har hon bilen av­ställdmitt i smäll­kalla vinterni vintras var det kallare än på många årAustralien har hög­sommar när vi har vinteri Eng­land har de ingen riktig vinterek­orrarna lägger upp förråd för vintern○äv. bildligtsolen strålade och träden lövades men i hennes hjärta var det vinter(om/på/under) vintern, (i) vinter, (till) vintern, i vintrasen grön vinteren mild vinter utan snö​ enligt meteorologerna blir det en grön vinter i år sedan 800-taletrunsten, Rök, Östergötlandrunform uintur (plur.), fornsv. vinter; gemens. germ. ord av o­säkert urspr.; ev. med grundbet. ’fuktig års­tid’ och besl. med vatten