Svensk ordbok 2009, webbversion

1vitt`ra verb ~de ~t vittr·ar1ibl. med partikel, särsk.bort, ner, sönder falla sönder i små partiklar på grund av på­verkan av hetta, kyla, kemiska processer m.m.; om berg o.d. geol.kem.bergen vittrar långsamt nerhon kunde se hur tegel och mur­bruk vittradekultur­skatterna i centrum höll på att vittra sönder○äv. bildligtden gamla lutherska moralen vittrade söndervittra (bort/ner/sönder)sedan 1685efter ty. verwittern med samma betydelse, till Wetter ’väder’; jfr vittring 2 2känna lukten av zool.hunden vittrade något och rusade in i skogenvittra ngn/ngtsedan 1847till vittring Subst.:vbid1-393129vittrande, vittring
2vitt`ra substantiv ~n vittror el. vit`ravit`ra ~n vitror vit(t)r·an●skogs­rå i norr­ländsk folk­tro sag.sedan 1734sv. dial. vittra, till vitter, sido­form till vätte