Svensk ordbok 2009, webbversion

vitt`ring substantiv ~en vittr·ing·en1ned­brytning och sönder­fall av berg­arter i jord­skorpan på grund av mekanisk och kemisk på­verkan geol.kem.JFRcohyponymförvittring vittringsgrussedan 17342ämne som av­söndrats från levande varelse och som på­verkar lukt­sinnet särsk. om luktspår som ett djur lämnar efter sig zool.JFRcohyponymlukt hunden kände vittringen av älgskepparen sade sig känna vittring av pigg­hajtaxen fick vittring på ett rå­djuräv. bildligt, spec.intuition han har god politisk vittringspec. äv. i ut­tryck för att vara nära att upp­nå ngthemma­laget hade vittring på ett seger­målvittring (av/på ngn/ngt)sedan 1751; 1687: Witterungav ty. Witterung med samma betydelse, till wittern ’vädra; känna lukt’, bildat till Wetter ’väder; luft’; jfr 1vittra 1