Svensk ordbok 2009, webbversion

vrä`ka verb vräkte vräkt, pres. vräker vräk·er1ofta med partikel, t.ex.omkull, upp, ut åstad­komma våldsam förflyttning av ngt Nollhon vräkte upp dörren och släckte snabbt eldenbarn­vagnen vräktes åt sidan vid in­bromsningenhan vräktes om­kull av den fram­stormande folk­massan○äv. bildligtchefen formligen vräkte arbete över hennevräka (omkull/ut) ngn/ngt (ngnstans), vräka upp ngt, vräka ngt på/över ngn/ngtsedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. vräka ’driva; slunga; före­brå; hämnas’; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. urge´re ’tränga på’; jfr vrak, vråk 1 2komma i stora mängder utstr.regnet vräkte nersjöarna vräkte över far­tygetvräka (ngnstans)sedan 17893ofta med partikel, t.ex.bort, ner, ut få att komma i stora mängder ibl. ngt ned­sätt.utstr.pappers­bruket vräker för­oreningar i sjönhon vräkte ner varorna i kassen○äv. bildligtmed partikelnbort sälja till starkt ned­satt pris kläder av fjol­årets modell vräktes bortvräka (bort/ner/ut) ngt (ngnstans)sedan 1457Ur en Antecknares Samlingar4tvinga att flytta från sin bo­stad med rättsligt stöd ekon.jur.SYN.synonymavhysa han blev vräkt för att han inte klarade hyrandet är svårt att vräka en störande hyres­gästvräka ngn (från/ur ngt)sedan förra hälften av 1300-taletWestmanna-LagenSubst.:vbid1-393710vräkande, vbid2-393710vräkning (till 1 + 4)