Svensk ordbok 2009, webbversion

vrak substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en vrak·et1svårt skadat far­tyg som inte kan repareras och som vanligen sjunkit el. strandat sjö.vrakgodsvrakspillraskeppsvrakbärga vraket○äv.kraschat for­don bilvrakräddnings­personalen fick svetsa loss föraren ur vraket○äv. bildligtperson som starkt försvagats av sjukdom, alkohol el. narkotika människovraknervvrakett mänskligt vrak○ibl. försvagat, vanligen ned­sätt.matvrakvraket (av/efter ngt)sedan 1481intyg från magistraten i Lödöse (Handlingar rörande Skandinaviens Historia)fornsv. vrak ’vrak; förbjudet gods; o­duglig sak’; bildat till vräka 2fällt träd som kasseras som virke på grund av ngn skada skogsbr.JFRcohyponym3lump sedan 1885