Svensk ordbok 2009, webbversion

walkie-talkie [wåkitå´ki] substantiv ~n, plur. ~r äv. ~s walkie-talki·er●samman­hörande radio­sändare och radio­mottagare med kort räck­vidd för kommunikation mellan personer som befinner sig ut­om hör­håll från var­andra; en sorts före­gångare till mobil­telefonen radiotekn.JFRcohyponymmobiltelefon sedan 1949av eng. walkie-talkie med samma betydelse, till walk ’gå’ och talk ’tala’