|
Hem |
Språkhistoria och semantisk teoriPeter Andersson
|
| (1) | a | þa skal han [sarO synæV] |
| a’ | Då ska han [visaV sina sårO] | |
| b | þy ær han varþær [lif sitO latæV] | |
| b’ | Därför är han värd [att mistaV sitt livO] |
Delsing (1999) har visat att övergången från OV till VO var en ”förändring med förhinder”: OV-ledföljd sjönk ganska dramatiskt under 1300-talet, men den återuppstod sedan för vissa typer av objekt under 1400-talet. Hans undersökning rör emellertid bara infinita verbfraser efter hjälpverb, som i (1)a ovan. I mitt föredrag kommer jag att presentera pågående undersökningar om utvecklingen i andra slag av infinitivfraser, dels infinitivfraser med andra satsdelsfunktioner, se (1)b, inklusive infinitivfraser styrda av huvudverb (Jag lovade att uppdatera hemsidan; Jag uppmanade henne att uppdatera hemsidan), dels i s.k. objektsinfinitiver (Jag såg henne uppdatera hemsidan). Preliminära resultat visar att övergången till VO-ledföljd skedde tidigare här och att ingen återhämtning skedde under 1400-talet. Det senare, en fortsatt konstant låg OV-frekvens också under 1400-talet, är speciellt tydlig för att-inledda infinitivfraser. Jag kommer att presentera en tentativ analys av dessa data.
Den medeltida stadslagen förbjöd kränkande språkbruk. Den person som kallade en annan med okvädinsord, talade otillbörligt eller klandrande mot ämbetspersoner eller ljög äran av en man eller kvinna kunde dömas till böter. I syfte att definiera verbala förolämpningar språkhistoriskt har jag undersökt två serier av rättsprotokoll från 1630-talets Uppsala, nämligen rådstugurättens tänkeböcker och akademiska konsistoriets protokoll vid Uppsala universitet.
Min undersökning genomförs med stöd av en talaktsteoretisk analysmodell som föreslagits inom historisk pragmatik (Jucker & Taavitsainen 2000:74). Modellen beskriver förolämpningar i en pragmatisk egenskapsrymd med fem dimensioner som beaktar talaktens form, betydelse, samtalskontext, talarattityd och mottagarreaktion. Källmaterialets informationsgrad varierar och beskriver inte alltid alla dessa dimensioner. På den lägsta informationsnivån indikerar endast ett deskriptivt talaktsverb att texten refererar till en expressiv talakt som förolämpning (jfr Taavitsainen & Jucker 2007). Det kan vara skälla, spotska, häda eller uttryck som bruka munnen, släppa skällsord. Samtalskontextens dimension belyser intressanta sociolingvistiska aspekter, som tydliggörs genom att såväl borgerskapets som akademiens rättsprotokoll ingår i undersökningen. Köns- och klassbundna språkbruksmönster i talakten framträder.
I mitt föredrag kommer jag att presentera den pragmatiska analysmodellen och i anslutning därtill beröra konferensens tema Språkhistoria – hur och för vem? Dessutom redogör jag för vissa undersökningsresultat från analysen av verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala.
Litteratur:
Jucker, Andreas & Taavitsainen, Irma, 2000: Diachronic speech act analysis. Insults from flyting to flaming. I: Journal of historical pragmatics Vol. 1(1). S. 67–95.
Taavitsainen, Irma & Jucker, Andreas, 2007: Speech act verbs and speech acts in the history of English. I: Fitzmaurice, Susan M. & Taavitsainen, Irma (eds.), Methods in historical pragmatics. Berlin. S. 107–138.
De svenska språkhistorikerna var länge relativt opåverkade av strukturalismen och det dröjer ända till 1970-talet innan man hittar ett försök till beskrivning av fornsvenskans fonemsystem. Det är hos Bengt Pamp i boken Svensk språk- och stilhistoria 1971. Han utgår vad gäller konsonantfonemen från läget i den äldre urnordiskan (s. 95), där han beskriver de tonande klusilerna som allofoner till de motsvarande tonande frikativorna, dvs. bl.a. [ð] och [d] som allofoner inom fonemet /ð/. Pamp går därefter igenom vissa viktigare ljudförändringar som sker under samnordisk tid men säger sammanfattande om konsonanterna: »Som framgår av det ovanstående hade fonemsystemet som sådant inte undergått någon som helst samnordisk förändring.» (S. 100.) I konsekvens med detta behåller Pamp alltså samma analys av [ð] och [d] som allofoner av /ð/ – såsom i urnordiskan – även i vad han kallar »det äldsta fornsvenska konsonantfonemsystemet».
I sin lärobok Svenska språket under sjuhundra år följer Gertrud Pettersson Bengt Pamp i denna fråga. Även Tomas Riad har samma analys som Pamp i sin översikt över fornsvenskans fonologiska system i handboken The Nordic languages (2002 s. 902).
Jag skulle i stället vilja förspråka en analys där [ð] och [þ] i den äldre fornsvenskan betraktas som allofoner av fonemet /þ/. Som jag ser det sker det en förändring i den fonematiska tillhörigheten av [ð] i och med att [þ] blir tonande i medial och final position under senurnordisk tid (en ljudförändring som Pamp inte ens nämner.) Övergången [þ] > [ð] i dessa positioner är en av flera förändringar vid denna tid, som sannolikt leder till att den äldre runraden inte längre fungerar som en fonematisk skrift och till att en ny runrad därför introduceras. Detta är inte på något sätt en ny eller radikal analys. Tvärtom har många forskare, som närmat sig problemet från ett samnordiskt eller västnordiskt perspektiv, samma syn.
Åter andra forskare har intagit en mellanposition. Michael Barnes säger: »by the Viking Age the allophonic status of [ð] was unclear»; och vidare: »[ð] was virtually everywhere in complementary distribution with both [θ] and [d]». Gun Widmark beskriver läget vid vikingatidens början som att [ð] står i komplementär allofonisk fördelning till både [d] och [þ].
Kriteriet om komplementär distibution kan alltså inte avgöra frågan om den fonematiska statusen för [ð] i vikingatida nordiska och äldre fornsvenska. Det viktigaste argumentet för att se [ð] i vikingatida nordiska och äldre fornsvenska som en allofon till /þ/ och inte till /d/ är i stället, som jag ser det, förhållandet mellan fonem och grafem, dels i runskriften, dels i latinsk skrift.
En förändring i den fonematiska statusen för [ð] sker sedan när [þ] initialt förändras till klusil [t] omkring 1400. Då övergår [ð] åter till att bli en allofon till [d]. Även det [þ], som är ett resultat av tonassimilation av [ð] och tonlös konsonant, förändras vid denna tid.
En reseskildring är ett intressant stycke historia, för den inblick den ger i svunna tiders fjärran länder och i resenärens egen tankevärld. Om den dessutom, som Nils Matson Kiöpings resa, finns att tillgå i flera versioner i elektronisk form1 utgör den för en nutida språkforskare ett rikt och tankeväckande material.
Vid en parallelläsning av Kiöpings text från 1674 och av Lars Salvius omarbetning från 1743, tycks användningen av vad man kan kalla existentiella verb på ett någorlunda konsekvent sätt ha förändrats. Ett slags förskjutning går att skönja i skildringen av det som är, det som är att finna och det som finns.
| Ex. | 1a | Här är intet annat ibland Steenarna och Sanden att finna än een stoor Myckenheet aff Skiöldpaddor […]. (Kiöping 1674) |
| 1b | Här finnes ej annat, mellan stenarna och sanden, än en stor myckenhet Sköldpaddor […]. (Salvius 1743) |
Salvius skriver i förordet till sin omarbetning att han vill ge skildringen ”ett mindre och nättare format”. Med exempel liknande 1a och b som stöd skulle man kunna sluta sig till att han föredrar verbet finnas helt enkelt för att det ger möjlighet att stryka en längre och krångligare konstruktion. Den förklaringen håller dock inte i exempel som 2a och b, där vi istället ser att Salvius version faktiskt är längre än Kiöpings. Som synes har här Salvius inte bara bytt ut vara mot finnas (eller finna?) utan också negerat satsen och lagt till ett hjälpverb.
| Ex. | 2a | […] till att erfahra, om ther war något uthi Siöstranderna, som thet Ostindiske Sammanlagat kunde wara nyttigt. (Kiöping 1674) |
| 2b | […] til at se efter, om icke der skulle finnas något vid sjölångorna, som kunde lända det Ostindiska samlaget til någon förmon. (Salvius 1743) |
Vilka motiv som ligger bakom Salvius hantering av de existentiella verben är alltså inte helt uppenbart. Hur exempelvis hans ställning som språkvårdsman kan ha avspeglats i texterna diskuteras bland annat i Magnusson (2007). Genom en närstudie av relevanta parallellexempel i de bägge texterna kan vi få en inblick i Salvius tankevärld, och kanske också få möjlighet att belysa fenomenet ur ett större språkhistoriskt perspektiv. Är Salvius förkärlek för finnas ett led mot ett förenklat och mer likriktat språk? Är den ett tecken på en utveckling mot fler s-former av verb (Johannisson (1961: 136) har noterat att bl.a. Kiöpings passivformer med bliva av Salvius gärna omskrivs till s-former)? Eller har vi här att göra mer specifikt med en betydelseutveckling hos verben finna och finnas? I mitt föredrag i Göteborg kommer jag att berätta mer om just detta.
Källor
Johannisson, Ture 1961. Nils Matson Kiöpings resa. Stockholm: Norstedts.
Magnusson, Erik 2007. Gränsöverskridande koordination. Syntaktisk förändring i äldre svenska. Nordistica Gothoburgensia 28. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.
1 Texterna finns tillgängliga via Språkbanken, Göteborgs universitet: <http://spraakbanken.gu.se/ktext/kioping/>
Ett frikativiserat långt i, ofta kallat ”surrande i, har sedan 1950-talet beskrivits som ett prestigedrag i göteborgskan. Björseth (1958) beskrev det som ett drag som främst användes av kvinnor samt män med ett vårdat språk, särskild präster och lärare. På 70-talet beskriver Holmberg situationen i liknande termer, dvs. mycket lite verkade ha hänt under de två decennier som passerat. (Holmberg 1976.)
Men sedan dess har något hänt med det surrande i:et, inte bara i göteborgskan, utan även i andra delar av Västsverige. Inom projektet Dialektutjämning i Västsverige (DUV) vid Institutet för språk och folkminnen, har såväl äldre som nyare inspelningar analyserats, vilka tecknar en intressant utveckling.
Det analyserade materialet består av fem olika korpora. Äldst är arkivinspelningar från församlingar runt Göteborgs stad på 50-talet, som Margareta Svahn har analyserat. Informanterna utgörs av äldre dialekttalare, och analysen av intervjuerna visar inga surrande i. (Svahn 2005.) I ett annat arkivmaterial från 1977 med inspelningar av gymnasister i Göteborg finns fall av surrande i, men mycket få. (Grönberg 2005.)
GSM-materialet från Göteborg 1997, även det med inspelningar av gymnasister, uppvisar däremot en mycket hög frekvens av surrande i. Frekvens är dock lägre på en högstatusskola i innerstaden än på en skola med praktiska program i ett ytterområde, medan andelen nästan är lika hög bland killar som bland tjejer. (Grönberg 2003, 2005.) Socialt sett går dessa resultat stick i stäv med observationer från 50-talet och med analysen av 70-talsgymnasisterna, som gick på en skola som inte tillhörde dem med högststatus.
I mitt avhandlingsmaterial från Alingsås i f.d. Älvsborgs län 1998, även det bestående av inspelningar med gymnasister, finns det tecken på en pågående spridning av det surrande i:et utanför Göteborg. (Grönberg 2004.) Det är främst tjejer och elever på teoretiska program som använder denna novation i Mittenälvsborg, dvs. socialt sett är bilden ungefär samma som i Göteborg på 50-talet.
Inom DUV-projektet har vi under 2007 gjort inspelningar med gymnasister i bl.a. Trollhättan och Borås (som också tillhörde tidigare Älvsborgs län), och analysen av intervjuerna visar här på samma tendens som i Alingsås på 90-talet, nämligen att det främst är tjejer på teoretiska program som använder det surrande i:et.
De preliminära resultaten kan sammanfattas som så, att det verkar ha skett vissa sociala och geografiska förskjutningar i bruket av surrande i. På 50-talet fanns det som ett drag inom göteborgskan, men det var inte allmänt och förekom främst bland kvinnor samt i högre sociala klasser, medan omlandets västgötska inte innehöll något surrande i. På slutet av 70-talet var det fortfarande inte allmänt bland yngre göteborgare. På 90-talet var draget däremot mycket frekvent bland elever på praktiska program, och könsskillnaden hade försvunnit. På 90-och 00-talet verkar draget ha spridits även till bl.a. Alingsås, Trollhättan och Borås, men nu mest bland tjejer på teoretiska program.
Geografiskt har uttalet alltså spridit sig i delar av f.d. Älvsborg från Göteborg och har på dessa nya ställen bevarat sin sociala profil. Samtidig förefaller det att i Göteborgsområdet även ha anammats av fler grupper än de ursprungliga. Parallellt med spridningen har användandet i ”epicentrum” med andra ord förändrats från att ha hög prestige till att bli ett allmänt dialektdrag.
Referenser
Björseth, Bertil 1958. Göteborgsspråket. Stockholm: Norstedts
Grönberg, Anna Gunnarsdotter 2003. Beskrivning av några göteborgska drag i GSM-materialet. Manuskript.
Grönberg, Anna Gunnarsdotter 2004. Ungdomar och dialekt i Alingsås. Göteborg.
Grönberg, Anna Gunnarsdotter 2005. Från mellangöteborgska till lättgöteborgska. En beskrivning av några göteborgsgymnasisters språk 1977och 1997. Manuskript.
Holmberg, Bengt 1976. Språket i Göteborg. Stockholm: Esselte Studium.
Svahn, Margareta 2002. På DAGstur. I: Ur SOFI:s värld. Vänskrift till Björn Lindquist den 9 september 2002. Uppsala. S. 65–76.
Svahn, Margareta 2005. Dialekt runt Göteborg på 1950-talet. Manuskript
En av de stora förändringarna i 1900-talssvenskan är verbböjningens förenkling. Den största förändringen därvidlag är att pluralböjningen försvinner från skriftspråket, men i samband med det börjar man också gå över till den ledigare formen -s i stället för -es i för presens passivformer (se Molde 1970:13). Istället för kräves skriver man nu alltså krävs.
I annonsspråket verkar dock -es-formen dröja sig kvar längre än i annat skriftspråk, vilket bland andra Ståhle (1970:49) och Livstedt (1966:51) påpekar. Helt utdöd är -es-formen fortfarande inte runt sekelskiftet, då det i en not i Svenska Akademiens grammatik skrivs att former som sökes, köpes, hyres och säljes är de normala i annonser (SAG 2:553). I platsannonserna dröjer sig -es-formen kvar ännu på 2000-talet, om än i liten omfattning. När känslan för böjningssystemet försvinner verkar dock -es-formen i platsannonsspråket närmast vara kvar som stelnad form i vissa lexikonord. Det går alltså att skriva sökes och krävs i en och samma annons. I föredraget kommer jag att visa hur bruket av -es och -s-former i platsannonser förändras under perioden 1955-2005.
Litteratur
Livstedt, Å. 1966. Finns - finnes Om verbens s-, es-former i dagspressen 1965. Opublicerad uppsats. Stockholm: Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet
Molde, B. 1967, 1970. Dagens svenska och morgondagens. 1900-talssvenska. Stockholm: Svenska språknämnden
Ståhle, C-I. 1968, 1970. Några drag i svenska språkets förändring under 1900-talet. 1900-talssvenska. Stockholm: Svenska språknämnden
Teleman, U., S. Hellberg & E. Andersson 1999. Svenska Akademiens grammatik. Stockholm: Norstedts.
Modern svenska tillhör den minoritet av världens språk som har subjektstvång, vilket innebär att de allra flesta satser måste innehålla ett utsatt subjekt. Till skillnad från modern svenska saknade däremot fornsvenska subjektstvång, och möjligheterna att utelämna subjekt har således varit betydligt större i svenskans tidigare skeden. Frågan varför möjligheten till subjektsutelämning har inskränkts i svenskans historia bildar den övergripande problemställningen för mitt föredrag. Jag redovisar en ingående studie av subjektslösa satser i fornsvenska, i vilken jag med hjälp av variationslingvistiska metoder har analyserat växlingen mellan utsatt och utelämnat subjekt. Skillnaderna mellan de olika diakrona varieteterna beskrivs i termer av generativ grammatik.
Referenser:
Falk, Cecilia, 1993. Pro-drop in Early Modern Swedish. Folia Linguistica Historica 13.1–2, 115–132.
Håkansson, David, kommande. Syntaktisk variation och förändring. En studie av subjektslösa satser i fornsvenska. (= Lundastudier i nordisk språkvetenskap A 64.). Lund: Språk- och litterturcentrum.
Magnusson, Erik, 2007. Gränsöverskridande koordination. Syntaktisk förändring i äldre svenska. (= Nordistica Gothoburgensia 28.) Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.
Alla historievetenskaper (litteratur-, konst-, musik-, språkhistoria etc.) erbjuder (skriftliga) framställningar av ”ämnesobjektens” (litteraturens, musikens etc.) historia. För det språkhistoriska studiets vidkommande ger denna genretyp i någon form av ”berättelse” – och inte endast i form av en katalog – en kronologiskt ordnad framställning av ett givet, oftast nationellt avgränsat, språks historia från en tidpunkt, då enligt disciplinens uppfattning ett visst språk anses ”uppstå”, fram till modern tid. Hit räknas också framställningar av kortare förlopp av historien, exempelvis inom svensk språkhistoria beskrivningar av det fornsvenska eller nysvenska skedet.
Med utgångspunkt i generella genrekännetecken som ämne, innehåll, användning, textuppställning och komposition belyser mitt bidrag språkhistoriska framställningar av svenskan från Petersen (1830). Särskilt berörs Söderwall (1870), Noreen (1897-1901, 1903-07), Wessén (1965), Bergman (1968), Pettersson (1996) och Widmark (2001). Syftet är att beskriva såväl genrens interna utvecklingshistoria som olika former av påverkan från idéströmningar på enskilda verk.
Särskilt behandlas avgränsningen av ”beskrivningsobjektet” till tid och rum (vad avses med svenska språket? vilka genrer har främst excerperats? hur relateras framställningen till interna och externa språkförändringsfaktorer? vilka språkliga ”delsystem” behandlas? hur behandlas talspråk resp. skriftspråk?), till användning och mottagaranpassning (är texterna vetenskapliga eller populärvetenskapliga? förklaras centrala termer och begrepp?), till kompositionsteknik (sammanhållande struktur, val av åskådningsexempel, textillustrationer etc.). Av stort intresse är också framställningens anknytning till relevanta teoribildningar för språkförändring.
Petersen, N. M. (1830). Det danske, norske og svenske sprogs historia. 2. Det norske ogsvenske sprog, samt sprogpröver. København.
Söderwall, K. F. (1870). Hufvudepokerna af svenska språkets utbildning. Lund.
Noreen, Adolf (1903). Altnordische Grammatik. 1. Altisländische und altnorwegische Grammatik : unter Berücksichtigung des Urnordischen. Halle.
Noreen, Adolf (1905-1917). Vårt språk: nysvensk grammatik i utförlig framställning. 3. Lund.
Wessén, Elias (1965-1965). Svensk språkhistoria. 1-3. Stockholm.
Bergman, Gösta (1968). Kortfattad svensk språkhistoria: [en översikt över det svenska språkets utveckling från de äldsta nordiska runinskrifterna fram till vår egen tid]. Stockholm.
Pettersson, Gertrud (1996). Svenska språket under sjuhundra år: en historia om svenskan och dess utforskande. Lund.
Widmark, Gun (2001). Det språk som blev vårt: ursprung och utveckling i svenskan: urtid, runtid, riddartid. Uppsala.
Vår kunskap om vikingatidens svenska språk bygger nästan uteslutande på runinskrifter och språket brukar därför ofta kallas runsvenska. Det bevarade inskriftsmaterialet domineras också av runstenarna med sina ganska formelartade minnesinskrifter. Detta innebär givetvis en stor begränsning, men erbjuder också en hel del fördelar. Runstenar förekommer i stort sett över hela det område som hade fast befolkning under vikingatiden, och genom att inskrifterna är ristade i sten är texterna bundna till mycket bestämda platser. Detta betyder att det finns goda möjligheter att fästa olika språkdrag rent geografiskt. Samtidigt kan man inte okritiskt utgå från att det språk som inskrifterna förmedlar alltid skall bindas till den lokal där stenen står, utan dessa kan också vara beroende av vem som har ristat runorna. En lokalt verksam runristare är förmodligen en mer pålitlig informant än en ristare som har rört sig över stora områden. Förmodligen spelar också ristarens ursprung och språkliga bakgrund en stor roll, men det är ganska sällan som det här är möjligt att bilda sig en uppfattning. Ytterligare en faktor som man bör räkna med är antalet verksamma ristare inom ett visst område. Om ett språkdrag kan beläggas hos flera ristare på ungefär samma plats ökar sannolikheten för att det är ett uttryck för det lokala språkbruket. Om däremot inskrifterna i området domineras av en enda person blir detta mer osäkert.
I mitt föredrag kommer jag som exempel att ta upp tre senvikingatida runristare, som i huvudsak har varit verksamma i Uppland. Två av dessa tillhör kanske periodens mest kända: Åsmund Kåresson och Öpir, medan tredje nog är obekant för de flesta.
Åsmund har signerat 20 ristningar, men har sannolikt ristat ytterligare 40–50 stenar. Han har också varit verksam inom ett mycket stort område som sträcker sig från Stockholmstrakten till det nordöstra hörnet av Gästrikland, men där kärnområdet har ansetts vara trakterna kring Uppsala. Man har ofta framhållit Åsmund som skaparen av den typiska uppländska runstenskonsten och det är tydligt att hans ornamentik har imiterats av flera andra ristare i Uppland. Det märkliga är dock att Åsmunds särpräglade och ganska ålderdomliga sätt att skriva inte har lämnat några större spår hos dessa ristare. Ett sådant inflytande antas han däremot ha utövat på runristarna i de norrländska landskapen, där i stort sett alla skriver som han gör. Samtidigt är dessa ristare helt opåverkade av hans banbrytande ornamentik och använder i stället ett tidigare formspråk. Dessa motsättningar kan dock lösas om man antar att Åsmund inte var upplänning, utan att han stammar från något av norrlandslandskapen. Det är i så fall han som har tagit de norrländska skrivvanorna med sig till Uppland i stället för tvärt om, vilket också får följden att hans ristningar inte längre kan användas som källa för det uppländska språkbruket.
Öpir var förmodligen vikingatidens mest produktive ristare. Han har satt sitt namn på 50 ristningar och har förmodligen utfört åtminstone lika många till. Liksom Åsmund har Öpir verkat över ett stort område som i stort sett omfattar hela Uppland. En forskare i början av 1900-talet ville placera Öpirs födelsebygd i den södra delen av landskapet med hänvisning till att hans välkända problem det initiala h-ljudet inte var förenligt med bruket i Uppsalatrakten. Undersöker man den ornamentala utvecklingen i Öpirs ristningar kommer man dock till ett helt annat resultat, nämligen att han förmodligen har börjat sin karriär kring Uppsala, och att dialektdraget därför förmodligen också funnits där.
Öpir är den siste av de stora runristarna, och han var troligen verksam under lång tid och ett bra ett stycke in på 1100-talet. Under det senare skedet är han bland de namngivna ristarna dessutom påfallande ensam, vilket betyder att de skrivningar som förekommer i hans inskrifter fullständigt dominerar det uppländska materialet. Detta får stora konsekvenser när man t.ex. skall försöka bestämma hur länge diftongen /æi/ fanns kvar i den uppländska dialekten. Öpir använder gärna skrivningen ai för detta ljud, men om vissa av hans ristningar är så sena som från 1130-talet då han själv måste ha varit en gammal man, säger detta inte så mycket om uttalet hos samtiden.
Både Åsmund och Öpir var produktiva ristare och deras samlade produktion utgör en inte så liten del av Upplands ca 1300 kända runinskrifter. Annorlunda förhåller det sig med den tredje ristaren i rubriken, Önjut. Hans namn förekommer endast på en enda runsten, som finns i Österfärnebo kyrka i Gästrikland, och det ligger nära till hands att uppfatta honom som en lokal ristare och som en exponent för ett lokalt språkbruk. En närmare undersökning visar dock att han sannolikt är upphovsman till ytterligare ett tiotal stenar, vilka finns inom ett ganska vidsträckt område i Uppland. Även här bedrar alltså det första intrycket, och dessutom finns det mycket som talar för att denne tidigare nästan helt okände ristare har varit av stor betydelse för just Öpirs utveckling.
Perfektum med hava + particip är en germansk utveckling. Gotiskan saknar helt perfektum och i de äldsta engelska och tyska källorna är exempel på perfektliknande konstruktioner mycket sparsamt belagda. I de nordiska språken är bruket av perfektum med hava å andra sidan i stort sett modernt redan i det äldsta materialet. I föredraget spåras den äldsta utvecklingen av perfektum genom en jämförelse mellan språken. Diskussionen aktualiserar frågor som rör avgränsningen av resultativ och perfekt.
Trots den parallella utvecklingen i de germanska språken finns betydande skillnader. I tyskan har perfektformerna inom stora områden fått preterital betydelse och preteritum har därmed försvunnit, i de nordiska språken har de också modala användningar. Också formellt skiljer sig språken åt, mest uppenbart vad gäller valet av hjälpverb: danskan och tyskan uppvisar till skillnad från engelskan och svenskan en växling mellan hjälpverben hava och vara, huvudsakligen beroende på verbtyp. I svenskan är supinformen som bekant morfologiskt distinkt från preteritumparticipet.
En analys av perfektum och dess framväxt behöver således beakta semantisk, syntaktisk och morfologisk variation men samtidigt fånga de drag som är gemensamma för språken. Det är knappast en tillfällighet att samtliga germanska språk (liksom romanska språk) bildar perfektum med ett ursprungligen possessivt verb och preteritumparticip. I föredraget diskuteras därför även preteritumparticipets egenskaper.
Det talade svenska riksspråket avspeglar på flera olika sätt den sociala utvecklingen i Sverige. Det är ofta omtalat att dess rötter finns i det samtalsspråk som de högre samhällskikten - utifrån sina dialektala bakgrunder framför allt i Mälardalen – kompromissat sig fram till under 1600- och 1700-talen. Men vad som är lite mindre uppmärksammat är att det gryende svenska standardspråket efter detta rört sig i en annan riktning. Sedan det tidiga 1800-talet är det mycket sällsynt att uttal och former med dialektal bakgrund förallmänligats i det framväxande standardspråket. Istället har olika typer av läsuttal gynnats, vilka i äldre tid ansågs obildade och inte sällan skälldes som ”byggmästarsvenska” eller ”skollärarsvenska”. Värderingen av dessa har dock undan för undan förändrats, och när det gäller dagens talade svenska är just detta – ett uttal som alltmer närmar sig skriften – den förhärskande trenden.
Man skulle lätt kunna föreställa sig att en sådan trend har att göra med den ökade betydelse skriften har i en litterat kultur. Men motsvarande utveckling saknas i princip i många andra språk, så t.ex. danska, engelska, franska m.fl. Vad utmärker då Sverige i förhållande till länder som Danmark, England osv.? Jo, vi har en mycket större och mer betydelsefull medelklass som kommit att sätta sin prägel på samhällsutvecklingen. Det finns också flera studier som visar att talspråksförändringarna i svenskan alltmer kommit att utgå från denna socialgrupp.
Jag vill med ett antal exempel från de senaste århundradena belysa hur den svenska socialhistorien avspeglar sig i en rad uttalsförändringar, vilket kan kasta ljus över den talade rikssvenskans utveckling. Förhoppningsvis kan det något bidra till att peka på det intima sammanhanget mellan språkutvecklingen och historien och visa att den förstnämnda alltid i viss grad avspeglar den sistnämnda.
Christopher Hinric Braad (1728–81) gjorde som anställd i svenska ostindiska kompaniet flera resor till Orienten, de flesta med ett fylligt handskriftmaterial i kölvattnet. Resan till Kanton 1748–49 var den första och företogs med kompaniets skepp Hoppet. Braad var skeppsskrivare ombord.
Hemkommen från Kina 1749 inlämnade Braad till sina överordnade en reseskildring på dryga 170 sidor. Kanske hoppades han att en gång få se texten i tryck, men inte en enda av Braads flera omfångsrika skrifter kom någonsin att tryckas. Troligt är emellertid att reseskildringen som ett prov på en för en tjugoåring ovanlig iakttagelseförmåga och färdighet i skrift främjade den snabba karriär inom kompaniet han kom att göra.
Braads första reseskildring föreligger idag i två handskrivna exemplar. Dessutom finns en dagbok från resan bevarad, av flera skäl snarast att betrakta som ett utkast till reseskildring än som en personlig journal. Sitt otryckta tillstånd till trots har dessa tre handskrifter åtskilliga drag gemensamma med tryckta böcker, och i synnerhet de två reseskildringsexemplaren uppvisar en hög grad av offentlighet i sin utformning.
I föredraget lyfts de tre handskrifternas språkliga egen- och olikheter fram och deras inbördes relation problematiseras. Vad var språkligt gångbart i dagboken men inte i reseskildringen? Vilka skillnader har uppkommit vid avskrift av reseskildringen och varför? Vilka norm-föreställningar kan ha föresvävat en skribent i Braads situation? I vilken grad och på vilket sätt var dessa opublicerade texter språkligt anpassade till en tänkt publik?
Relationen till de välkända reseskildringarna i den linneanska mittfåran berörs, liksom frågan huruvida kan man använda språkliga kriterier för att avgöra äldre handskrifters status utan att därigenom skymma eller korrumpera ett intressant språkhistoriskt forsknings-resultat.
Inom projektet Dialektutjämning i Västsverige (Svahn m.fl. 2006) undersöker vi hur dagens dialekter i Västsverige låter jämfört med för 50 år sedan i samma område. Vi har spelat in ett stort material med västsvenska ungdomar som deltar i gruppintervjuer, varav 54 västgötska ungdomar hittills är analyserade vad gäller flera fonologiska variabler. I jämförelse med material från Institutet för språk och folkminnens samlingar inspelat på 1950- och 60-talet har en dialektförändring ägt rum: dialekterna i Västsverige har utjämnats och närmar sig standard.
En viktig fråga är dock i vilken grad dialekterna har utjämnats och i vilken utsträckning metoden för insamling spelar in. Förr sökte dialektinsamlare i allmänhet upp omtalat dialektala informanter i syfte att dokumentera den genuina dialekten (Svahn 2003), medan man idag har ett betydligt mer slumpmässigt urval i syfte att dokumentera själva språksituationen snarare än en viss dialekt. Denna metodskillnad är värd att uppmärksamma då man söker jämföra dialekten förr och nu. För att belysa denna problematik fokuserar jag i det här föredraget på fyra utvalda informanter i Marks kommun, samtliga från Kinnaområdet. I området talas Markmål, den variant av västgötska som enligt Landtmanson (1952) uppvisar mycket speciella drag.
Den första informanten, en kvinna inspelad 1948, är född i Örby 1887. Hon talar ett traditionellt Markmål. I kontrast står en ungdom från samma ort inspelad 2007, som knappt uppvisar några av Markmålets drag över huvud taget. Jämför man dessa två informanter får vi bilden av att Markmålet utjämnats till en regional standard. Bilden förändras dock en del i jämförelse med en tredje informant, också en ungdom inspelad i nutid. Denne uppvisar nämligen flera likheter med den äldre dialekttalarens drag. Och hur blir bilden om vi aktivt väljer en äldre dialekttalare av idag på orten?
I det här föredraget presenteras likheter och skillnader mellan de olika informanternas dialektala drag, för att belysa problematiken med att tala om dialektförändring utan att samtidigt diskutera metodförändring. För hur är det egentligen – har dialekten förändrats eller är det i själva verket metoden?
Landtmanson, Samuel, 1952: Västgötamålet. Uppsala.
Svahn, Margareta, 2003: Dialektbegreppet – ett diskussionsinlägg. I: Akselberg, Gunnstein m.fl (red.): Nordisk dialektologi. Oslo.
Svahn, Margareta, m.fl. 2006: Dialektutjämning i Västsverige. Otryckt projektbeskrivning.
Birgittinerbrodern Peder Månsson intar med sitt författarskap en särställning inom den svenska medeltidslitteraturen – det han skrivit utgör en betydande del av den icke-religiösa sakprosa vi har bevarad från svensk medeltid, och han är förvånansvärt mångsidig. I denna undersökning är det dock hans behandling av ett visst, avgränsat område som står i centrum, nämligen trädgårdsodlingen (i bred mening) inom hans Bondakonst.
Undersökningen har ett tvåfaldigt syfte: dels att säga något om textens förhållningssätt till en (potentiell) mottagare, dels att kartlägga förhållningssättet till kunskaper på det aktuella praxisområdet. I centrum för undersökningen står de resurser som används för att genom skriftspråk försöka förmedla praktiska kunskaper inom ett praxisområde där kunskapsför-medling normalt snarare skulle göras genom genom fysisk och muntlig interaktion och praktisk delaktighet i verksamhet (lärlingskap). Genom att kartlägga mönstren för detta kan man, i bästa fall, även säga något om senmedeltiden syn på kunskapsförmedling och synen på skriftspråkets roll i denna. Man kan också säga något om hur förhållningssättet till läsaren skapas inom texten. Detta talar jag om i termer av modelläsare, vilket är den läsare som skapas inom texten.
I undersökningen kartläggs för det första vilka semiotiska resurser (lexikogrammatiska, terminologiska, genremässiga, intertextuella etc.) som används, och hur dessa används. För det andra diskuteras vilket (eller vilka) läsmål som genom textens utformning – användningen av de semiotiska resurserna – konstrueras som det normala läsmålet. Det sistnämnda knyts till frågeställningen om vilket förhållningssättet till kunskap som konstrueras som mottagarens. Till båda frågekomplexen hör en jämförelse med Columellas De re rustica.
Runologi är en gammal vetenskap och det runmaterial som vi kallar det svenska finns bl.a. beskrivet i Sveriges runinskrifter. En stor del av inskrifterna finns dessutom behandlade långt tillbaka i tiden, i vissa fall så tidigt som på 1500-talet.
Att runologi är en gammal vetenskap har också satt sina avtryck i tolkningarna, vilka naturligtvis avspeglar den tid i vilken de tillkom. Allt eftersom vetenskapliga paradigmskiften har inträffat har också språkvetenskapliga metoder och teorier förändrats, men en stor del av våra runtexter har aldrig tolkats mer än någon enstaka gång, och ofta ganska långt tillbaka i tiden. Detta har naturligtvis stor betydelse för hur vi ser på dessa runinskrifter, men frågan är samtidigt vad dessa gamla tolkningar säger om runologin som vetenskap?
I vårt föredrag kommer vi att diskutera dessa problem utifrån ett material som blivit lite styvmoderligt behandlat inom runologin, nämligen de bohuslänska runinskrifterna. Dessa är inte så många till antalet, men de spänner över en lång tid och representerar i princip alla de typer av runinskrifter man kan stöta på, utom de rikligt ornamenterade stenarna. Bohusläns runinskrifter har intresserat forskare från olika tidpunkter, vilket sätter sin prägel på tolkningarna. Hur förhåller sig dessa tolkningar till de principer som t.ex. Michael Barnes (1994) redogör för som goda riktlinjer för en runolog?
Referens:
Barnes, Michael P. 1994. On Types of Argumentation in Runic Studies. I: Proceedings of the Third International Symposium on Runes and Runic Inscriptions. Grindaheim, Norway, 8–12 Augusti 1990. Runrön 9.
In modern Swedish, definiteness of the NP may be marked by no less than three morphs: the definite suffix, the prepositive demonstrative and the weak adjectival declension. The modern definite NP bears thus witness of three independent grammaticalization processes, which differ in question of their age, source and the original functional domain.
The oldest of these is the formation of the weak adjectival paradigm, common to all Germanic languages and preceding the linguistic sources available to us. The second is the extensively studied (particularly for Icelandic) formation of the definite suffix out of the distal demonstrative (h)inn, common to all Scandinavian languages. The last is the formation of the prepositive demonstrative, originally proximal demonstrative, den. This final grammaticalization is limited to the inland Scandinavian languages and has not taken place in Icelandic. From the sources available to us it is possible to establish the relative chronology of the three processes; the forms themselves show different level of grammaticalization: -a/-e is an inflectional ending, -en/-et a suffix (or a clitic) and den still an independent item.
The triple grammaticalization illustrates well one of the principles proposed by Hopper (1991:17-35), layering: within a broad functional domain, new layers are continually emerging. As this happens, the older layers are not necessarily discarded, but may remain to coexist with and interact with the newer layers. The interaction of the older and more recent layers within the same functional domain (‘definiteness’) may practically lead to a specialization of the different elements and their complementary distribution. This has been noted for other languages where more than one definite article is available (Ebert 1971, C. Lyons 1997). This presentation aims at defining the interaction between the two articles: the suffixed and the preposed one, in question of their function and distribution, in classical Old Swedish (1225-1375). In the beginning it must be noted that since the system has finally settled on uniting the different definiteness exponents within one phrase, the distribution is no longer complementary. Indeed, from the first instances we observe that though some ‘division of labour’ between the suffix and the preposed demonstrative may be found, the two soon start to invade each other’s territory.
The study will be based on the stages of grammaticalization as suggested by Heine (2002) in terms of different contexts in which the grammaticalizing item may appear.
Stage I is characterized by the form appearing in its original contexts, thus a demonstrative marking distal deixis.
In Stage II, the bridging context, the item has two interpretations: the original one and a new one possibly connected with the individualizing function. Formally it is marked by the cliticization of the demonstrative on the noun.
In Stage III, the switch context, as the adjective is no longer present by each definite noun or is placed somewhere else, a search for a new interpretation of the suffix must be undertaken and the frame of interpretation may be found in earlier mentions of some related referent. The interpretation is associative or unique and no longer individualizing.
Stage IV, conventionalization, implies that the definite article marks even the anaphoric and (not obligatorily) generic uses.
Although the stages are ordered chronologically, the different contexts may and do coexist. The difference is mainly in their frequency.
The process is influenced by the grammaticalization of the prepositive demonstrative den, originally mainly anaphoric, simultaneous with stage III.
The presentation argues against anaphora as the original definite article function. The rise of the modern definite NP is due to the unification of the preposed demonstrative and the definite suffix within the functional domain definiteness.
References:
Ebert, Karen H. 1971. Zwei Formen des bestimmten Artikels. In: Wunderlich , D. (ed.) Probleme und Fortschritte der Transformationsgrammatik. Munich: Hueber.
Heine, B. 2002. On the role of context in grammaticalization. In: Wischer, I. & G. Diewald (eds.) New reflexions on grammaticalization. Typological studies in language 49. Amsterdam: John Benjamins
Hopper, P. 1991. On some principles of grammaticalization. In: Traugott, E. & B. Heine (eds.) Approaches to grammaticalization. Typological studies in language 19. Amsterdam: John Benjamins
Lyons, Ch. 1997. Definiteness. Cambridge University Press
År 1665 utkom Christoph. L. Grubbs verk Penu Proverbiale, Deth är: Ett ymnigt förrådh aff allehanda Gambla och Nyia Swenska Ordseeder och Lährespråk […]. Grubbs arbete kan betraktas ur ett kulturhistoriskt perspektiv (se t.ex. Wahlund 1968:IX–X, 134) och möjligen säger de ordspråksliknande uttryck som ingår i boken något om Grubbs samtid. Återkommande ämnen i uttrycken är bl.a. människors förhållande till Gud, vardagens bekymmer och besvärliga kvinnor: Gudz rådkammar har ingen Nyckel, [För] Hungrig Maga är intet Bröd för swart och Löök, Röök och ond Qwinna komma Bondens Ögon til rinna (Grubb 1665: 282, 335, 496).
Utgångspunkten för min studie är dock de lexikografiska principer som Grubb kan tänkas ha följt i sitt arbete. I mitt föredrag diskuterar jag bl.a. vad Grubb har valt ut för ordspråk, hur uttrycken sorteras, vilka typer av betydelsebeskrivningar som förekommer i verket och bruket av hänvisningar. Dessa principer är intressanta eftersom Penu proverbiale har haft stor betydelse för senare svenska ordspråksamlingar (Ström 1929:18). Det lexikografiska system som tillämpas i Penu Proverbiale torde också ha påverkat svenska ordspråkssamlingar av senare datum, t.ex. Rhodin (1807), Ström (1929), och Holm (1965).
Penu proverbiale är ett omfångsrikt verk; själva ordboksdelen omfattar 915 sidor (8:o), och innehåller cirka 3 500 ordspråksliknande uttryck (Wahlund 1968). För att begränsa materialet koncentrerar jag mig, i likhet med Holm (1986) och Malmgren (1992), framför allt på de ordboksartiklar som återfinns under två av alfabetets bokstäver, nämligen D och P.
Material och referenslitteratur
Grubb, Ch. L. 1665. Penu Proverbiale, Deth är: Ett ymnigt förrådh aff allehanda Gambla och Nyia Swenska Ordseeder och Lährespråk. Deels genom långlig Observation antecknade; Dels aff Latinen och Tyskan uthsökte och til Swänskan lämpade; Medh en kort explication för dhe enfaldigas skul […]. Linköping.
Holm, L. 1986. Swedbergs Swensk Ordabok – tryckta källor, föregångare och möjliga förebilder. I: Jesper Swedbergs Swensk ordabok – bakgrund och tillkomsthistoria. Uppsala. S. 1–117.
Holm, P. 1965. Ordspråk och talesätt med förklaringar av Pelle Holm. Stockholm. .
Malmgren, S-G. 1992. GermanSwedish lexicography in 18th century Pomerania. I: HyldgaardJensen, K. & A. Zettersten (eds.), Symposium on Lexicography V. Proceedings of the Fifth International Symposium om Lexicography May 3–5, 1990 at the University of Copenhagen. (Lexicographica Series Maior 43.) Tübingen. S. 201–216.
Rhodin, Lars 1807 Samling af Swenska Ordspråk, i ordning ställde efter alfabetet, med tillägg af några utur latinen och andre Språk, liklydande eller motsvarande. Stockholm.
Ström, Fredrik 1929. Om ordspråk och om svenskarna i sina ordspråk. Några studier och reflexioner. I: Ström, F. (red.), Svenska ordspråk. Stockholm. S. 5–87.
Wahlund, P. E. 1968. Osed och ordsed. Det är 1234 oemotsägliga ordspråk och kärnfulla talesätt, hämtade ur Sal. Hr Christopher L. Grubbs Penu Proverbiale och här ånyo återgivna med förklaringar, kommentarer, ordlista samt andra gagneliga bihang. Stockholm.
Johan Bure kom genom sitt arbete med runor att reflektera över hur man med olika skriftsystem kan återge ett talat språk. Han blev också klar över hur språk varierar över tid och rum, inte minst genom sin resa i Norrland. I sin Runaräfst ger han i sin behandling av de enskilda runtecknen uttryck för en del av de tankar som han kommit fram till. Möjligheten att ge ut texter med en helt avvikande ortografi var säkert begränsade och det verkar som om Bure med stigande ålder ger upp tanken. I ett par verk gör han dock ett försök att framställa en ny typ av ortografi och det är i sina tre ABC-böcker. Genom att använda runor ger han sig en stor frihet. Särskilt intressant är ABC-boken från 1624 där han också i den medföljande texten med latinskt alfabet visar denna nya ortografi. Här kommer särskilt att diskuteras hans användning av <å> och <ä>, liksom dubbelteckning av bokstav. Bures försök fick ju aldrig någon efterföljd och några av orsakerna till detta behandlas också.
Ordet fan är svenskarnas favorit bland svärorden. Det har gamla anor, men har bara blivit populärare med åren. Det är åtminstone den slutsats jag dragit efter att ha studerat svordomarna i de 45 dramerna i den korpus som upprättats inom projektet ”Svensk dramadialog under tre sekler” vid Institutionen för nordiska språk i Uppsala. Men ännu intressantare än att fan blivit allt vanligare är att ordet dessutom utvecklat nya funktioner, så att det numera är ovanligt multifunktionellt och i viss mån framstår som helt unikt bland svärorden.
Den här utvecklingen av fan avser bruket av ordet i sig som ett rent emfatiskt element utan att det ingår i någon specifik förbindelse. Jag bryr mig i det här sammanhanget alltså inte om uttryck som ta mig fan eller det vete fan och liknande, och inte heller om en del konventionaliserade interjektionsuttryck av typen aj fan, fy fan och åh fan.
Som enskild emfasmarkör kan fan fogas dels till frågeord (vilket är mycket vanligt i mitt material), dels till adverben inte, nog och visst. Naturligtvis kan ordet fan också användas som interjektion. Se exemplen (1a–c) från dramakorpusen.
| (1) | a. | Men hva fan ä dä för en klänning Soffi ha fått. (1787) |
| b. | Åh, ingen fara, nog Fan vill flickan! (1798) | |
| c. | Först komma gracerna en pas de Six … Nej fan! en pas de trois. (1787) |
| (2) | a. | … och slog huvet i kassadisken så att det fan värker än. |
| b. | revolutionära skrifter som kommer ut på fan det störtborgerligaste förlaget i bransen | |
| c. | Ni förstår… fan sätt på grammofonen så man får lite stake fan … |