Svensk ordbok 2009, webbversion

blixt substantiv ~en ~ar blixt·en1elektrisk ur­laddning vid åska, med starkt och plötsligt ljus och kraftiga verkningar mellan moln el. mellan moln och jorden meteorol.klotblixtkornblixtblixten slog nedhon blev träffad av blixteno­vädret brakade löst med blixt och dunder○äv. om mot­svarande (symboliska) av­bildningden karakteristiska dubbla blixten på SS-mannens uniformsom en blixt från en klar himmelhelt plötsligt och o­väntat​ döds­budet kom som en blixt från en klar himmel som en oljad blixtmycket fortvard.​ katten smet in under soffan som en oljad blixt som träffad av blixtensom paralyserad​ hon stod som träffad av blixten när hon förstod att hon hade vunnit sedan ca 1670svenskt ord bildat till fornsv. blixa ’blinka; blixtra’; till blika ’vara synlig’; besl. med bleck 2mycket kort­varigt, starkt ljus­sken särsk. för fotografering foto.JFRcohyponymelektronblixt blixtljusstats­ministern blev tydligt irriterad av fotografernas blixtar○äv. om apparat för fotografiskt ljusen kamera med in­byggd blixtsedan 1906