Svensk ordbok 2009, webbversion

bon`de substantiv bonden bönder [bön´d-] bond·en●person som liv­när sig och sin familj på själv­ständigt lant­bruk på egen el. arrenderad mark jordbr.yrk.SYN.synonymlantbrukare JFRcohyponymhemmansägarecohyponymlantarbetarecohyponymstatarecohyponymfarmare bondebefolkningbondehemmanskogsbondesmåbondestorbondesjälv­ägande bönderhan är bonde som far sinen bonde som håller på sitthon ville åter­vända till naturen och bli bonde○spec. i historiska samman­hang om med­lem av det lägsta ståndet av fria med­borgarei plur. el. sammansättn. frälsebondekronobondeskattebondeadel, präster, borgare och bönderkungen och bönderna förenade sig mot adeln○ibl. med an­tydan om enkelhet, grovt upp­trädande, bristande bildning etc.i ofta ngt åld. ned­sätt. ut­tryckJFRcohyponymlantis bonddrygbondgrannbondkomiker○äv. om den svagaste pjäsen i schackbondedragfribondeoffra en bondevinna en bondesedan 1000-taletrunsten, t.ex. Eggvena, Västergötlandvanligen runformer bonta, bunta (ack.), fornsv. bonde; urspr. pres. part. av 1bo med bet. ’boende; bo­fast’