Svensk ordbok 2009, webbversion

brå`nad substantiv ~en brån·ad·en●(stark) köns­drift ngt högt.psykol.tid.JFRcohyponymbrunstcohyponym2åtrå en hektisk brånadsedan 1430–50 SOU; 1650 i nuv. formFem Mose böckerut­vidgad form av fornsv. bruni, broni ’brand; låga; brånad’; nära besl. med brinna