Svensk ordbok 2009, webbversion

bra`ka verb ~de ~t brak·ar●ibl. med partikelntill ge i­från sig ett kraftigt ljud som liknar ljudet av ned­fallande träd Nollbrakande applåderplötsligt brakade det till och en stor älg visade sig○äv. i fråga om rörelse, följd av kollision som åstad­kommer så­dant ljudmed partikel som an­ger riktning, t.ex.i­hop, in, ner, samman JFRcohyponymkrascha flyg­planet brakade in i ledningende båda rivalerna brakade i­hopstolen brakade samman under hans tyngd○äv. bildligt, särsk. i ut­tryck för häftig in­ledning el. av­slutningmed partikel, särsk.i­hop, loss, samman jul­marknaderna brakar loss i novemberregimen kan braka samman vilken dag som helstbraka (ihop/ner/samman), braka in (i ngt), braka (till/loss)sedan 1529nord. ord, besl. med ty. brechen ’bryta’; urspr. ljud­härmande; jfr 1bräcka Subst.:vbid1-124670brakande; brak