[brån´säv.bråŋ´s]
substantiv ~en ~er
brons·en●en brungul, lättgjuten legering av koppar och tenn
och ibl. äv. zink o.d.; anv. t.ex. i kyrkklockor och statyer, förr äv. till kanoner
ämne.bronsmedaljbronsstatyen Kristusfigur i bronspå fyndplatsen påträffades smycken och redskap i bronsbrons är starkare än mässing och mer korrosionsbeständig○äv. om andra kopparlegeringaraluminiumbronsguldbrons○äv. om bronsfärgskor i brons○ibl. äv. om föremål av bronsvackra bronser på utställningen(i/av) bronssedan 1672av ita. bronzo, urspr. trol. ’koppar från Brindisi’, till Brundusium, numera Brindisi
2brons
[brån´säv.bråŋ´s]
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
brons·et●bronsmedalj
sport.JFRcohyponymguld 2cohyponymsilver 2
bronsmansvenskarna tog brons i stafetten○äv. om annat liknande pris el. om tredjeplaceringen i sigbrons (i/på ngt)sedan 1932se 1brons