Svensk ordbok 2009, webbversion

buk substantiv ~en ~ar buk·en●främre, nedre del av bålen hos människo­kroppen, mellan bröst­korgen och bäckenet med.SYN.synonymabdomen JFRcohyponymmage 2cohyponymbukhåla bukandningbukmuskelhängbukisterbuk○äv. om mot­svarande del hos djurbukfenavassbukden skadade valen flöt med buken i vädrethan lade de rensade fiskarna med bukarna upp­åt i en tunna○äv. om kroppshålan mellan bröst­korgen och bäckenetJFRcohyponymmage 1 buksmärtabuktalare○äv. bildligt om ut­buktning på an­dra före­mål, t.ex. flaska el. segelplanets buklåt inte seglet få för mycket buk○spec. fys.om­råde runt största amplitud i (regel­bunden) våg­rörelse svängningsbuksedan förra hälften av 1300-taletWestmanna-Lagenfornsv. buker; gemens. germ. ord, trol. besl. med buga, böja