[dåk`a]
substantiv ~n dockor
dock·an1leksak i form av en människofigur
spel.dockkläderdockvagnporslinsdockaleka med dockoren docka som kunde blunda och säga mamma○äv. om människoliknande figur för andra syftenskyltdocka○äv. om litet sött barn el. liten söt (och fåfäng) kvinnamodedockaden lilla dockan kan redan gå○äv. om vissa (avlånga) föremålvanligen i sammansättn.
balusterdockagarndockasedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. dokka ’leksaksdocka; tråddocka’; gemens. germ. ord, trol. urspr. ’hopvriden garnbunt’
2anläggning i hamn för torrsättning av fartyg
för t.ex. reparation
sjö.JFRcohyponym1slip
flytdockatorrdockafartyget låg i docka○äv. om spec. hamnbassäng i hamn med starkt tidvattendockorna i Londons hamnsedan 1698av lågty. docke, nederl. dok, eng. dock med samma betydelse; av ovisst urspr.
3maskindel som bär upp eller stöder arbetsstycke eller andra maskindelar
tekn.spindeldockasedan 1752se 1docka 1
2docka
[dåk`a]
verb ~de ~t
dock·ar1ta in (fartyg) i docka
sjö.docka fartyget○äv. om fartygettas in i docka
fartyget dockade i Hamburgdocka (ngt)sedan 1794till 1docka 2
2koppla ihop
rymdfarkoster i rymden
trafik.○äv. om rymdfarkostkopplas ihop med (annan) rymdfarkost
docka (ngt) (med ngt)sedan 1966Subst.:vbid1-136558dockande,
vbid2-136558dockning