Svensk ordbok 2009, webbversion

gräs substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en gräs·et1typ av ört med i­håligt, ledat strå och blad med slidor som delvis om­sluter strået bot.grässtrågräsvippadarrgräståtelgräsen mängd o­lika gräs växte i dikes­kanten○äv. om tätt växande samling av (vissa arter av) så­dana växtergräsbevuxengräskullegräsmattagrässtäppgrästäcktfrodigt grönt gräshan låg ut­sträckt i det ny­klippta gräsethon banade sig väg genom det höga gräsetde matade kaninerna med gräs○spec. som under­lag på tennis­banaWimbledonturneringen spelas traditionellt på gräs○äv. om liknande växteri sammansättn. halvgrässjögrässtarrgräsälggräsbita i gräsetgå under​ jägaren laddade bössan och försäkrade att slag­björnen snart skulle få bita i gräset ○ äv. försvagat förlora​ det favorit­tippade laget fick trots allt bita i gräset i final­matchen inte låta gräset gro under fötternavara snabb och effektiv i sitt handlande​ före­taget låter inte gräset gro under fötterna utan expanderar raskt sitt ut­bud (tjäna) pengar som grässepeng sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. gräs; gemens. germ. ord; trol. urspr. ’ngt spetsigt, framstickande’ och besl. med 1gran; idiomet bita i gräset (1615) trol. efter ty. ins Gras beißen med samma betydelse 2knappast plur. marijuana vard.kokk.röka grässedan 1960-talet