Svensk ordbok 2009, webbversion

hjä`rna substantiv ~n hjärnor hjärn·an●ett organ i övre delen av huvud­skålen som ut­gör den mest ut­vecklade delen av centrala nerv­systemet och där­med kan an­ses styra tankar, känslor och högre kroppsliga funktioner; särsk. med ton­vikt på den problemlösande och kunskapslagrande funktionen med.hjärncellhjärnkirurghjärnlobhjärnsubstanshönshjärnastora och lilla hjärnanhon har en skarp hjärnabry sin hjärnahans hjärna arbetade för hög­tryck med problemetav alla varelser har människan störst hjärna i förhållande till kropps­vikten○äv. om person med viss (god) intelligens e.d.vildhjärnaföre­tagets bästa hjärnorvem var egentligen hjärnan bak­om kuppen?○äv. om konst­gjord problemlösande an­ordningåld.elektronhjärnafå ngn/ngt på hjärnan bli helt upp­slukad av ngn/ngtoch inte kunna få det ur tankarna​ en enkel melodi som man genast får på hjärnan sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. hiärne; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. cer´ebrum ’hjärna’ och grek. krani´on ’skalle’; jfr kranium