Svensk ordbok 2009, webbversion

hugg`are substantiv ~n äv. vard. huggarn, plur. ~, best. plur. huggarna hugg·ar·en1vanligen i sammansättn. person som yrkesmässigt är syssel­satt med huggningsarbeten yrk.stenhuggaretimmerhuggarevedhuggare○äv. bildligtbaddare han är en huggare på att räkna○äv. i ett mildare kraft­uttryckngt åld.det var huggarn vad det var kallt!en huggare (på ngt/att+V)sedan 1347 (i sammansättn. berg-) SOU; 1768 i bet. ’över­dängare’privilegier för allmogen på Kopparberget utfärdade av kung Magnus (Svenskt Diplomatarium)fornsv. huggare 2ett sabelliknande vapen med kort, ngt krökt klinga anv. under 1700- och 1800-talen, särsk. vid äntringsstrider mil.piraterna svängde sina huggaresedan 1672