verb ~de ~t
hulk·ar●snyfta
komm.JFRcohyponymgråta
en liten pojke som hulkade i mammas famnhulkasedan 1899sv. dial. holka, hulka ’dricka häftigt; kräkas’; av ljudhärmande urspr.
Subst.:vbid1-185180hulkande,
vbid2-185180hulkning
Svensk ordbok 2009, webbversion
verb ~de ~t
hulk·ar●snyfta
komm.JFRcohyponymgråta
en liten pojke som hulkade i mammas famnhulkasedan 1899sv. dial. holka, hulka ’dricka häftigt; kräkas’; av ljudhärmande urspr.
Subst.:vbid1-185180hulkande,
vbid2-185180hulkning