Svensk ordbok 2009, webbversion

grå`ta verb grät gråtit, pres. gråter gråt·er●fälla tårar särsk. på grund av sorg el. smärta men äv. av an­dra orsaker, t.ex. av glädje komm.SYN.synonymgrina 1 MOTSATSantonymskratta JFRcohyponymhulkacohyponymsnyftacohyponymlipa storgråtagråta av glädjegråta sig till sömnsrösten bröts och han var nära att börja gråtahon hade gråtit så att ögonen var rödahon skrattade så att hon grät○äv. mer el. mindre bildligten knapp förlust på borta­plan är inget att gråta övergråta (av/för/åt ngt/SATS), gråta (över ngn/ngt/SATS)gråta blodseblod sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. grata; gemens. germ. ord; trol. urspr. ljud­härmande Subst.:vbid1-174541gråtande; gråt