Svensk ordbok 2009, webbversion

in`fall substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en in|­fall·et1plötslig idé eller tanke som inte ut­gör resultat av tidigare tanke­arbete psykol.JFRcohyponymryck infallsrikett spontant infallhon fick ett infall och bjöd ut dem på restauranghan ger efter för alla sina infall och nyckersedan 16152plötsligt fientligt in­trängande i ett land mil.JFRcohyponyminvasion det o­väntade ryska infallet i Ostpreussen i början av första världs­krigetett infall (ngnstans)sedan 1531