Svensk ordbok 2009, webbversion

käft substantiv ~en ~ar käft·en●en­dera av munnens ledbara halvor särsk. hos djur och med ton­vikt på den bitande funktionen; ofta äv. om hela gapet anat.komm.med.zool.JFRcohyponymkäke vargens käftar○äv. om liknande (del av) före­målgräv­skopans käftartångens käftar○äv. om människas munstarkt vard.vilken bred käft han harslå honom på käften!hålla käft(en)hålla tyststarkt vard.​ han sa till frid­störarna att hålla käften inte en käftinte en enda personvard.​ inte en käft gick och såg filmen knipa käfthålla tystvard.​ de lovade att knipa käft om vad mötet hade handlat om slänga käfthastigt ut­byta replikerofta på ett skenbart aggressivt men i verkligheten kamratligt sättvard.​ en bar­tender som gillar att slänga käft med krog­gästerna vara slängd i käftenvara duktig på att prata och argumenteravard.​ provokativ och slängd i käften har hon all­tid varit vara stor i käftenvara skrytsamvard.​ hon är stor i käften och en riktig besser­wisser sedan 1303öppet brev utfärdat av ärkebiskop Nils om fasta på jord (Svenskt Diplomatarium)fornsv. kiäpter ’käft; käke; svalg’, besl. med ty. Kiefer ’käke’; jfr käbbla