Svensk ordbok 2009, webbversion

kalv substantiv ~en ~ar kalv·en1unge till idisslare främst till nöt­kreatur men äv. till hjort, antilop m.fl. geogr.zool.kalvhagekalvköttgödkalvtjurkalvälgkalven ko med sina kalvar○äv. om kalv­kött e.d. (som mat­rätt)○ofta bildligt om ngt mindre (bi­hang) i förhållande till ngt större, spec. i namn på udde, mindre ö utan­för större e.d.Tjörnekalvslakta den gödda kalven (för ngn)fri­kostigt väl­komna (en saknad person)urspr. bibl.​ när deras dotter kom hem från sin lång­resa slaktade de den gödda kalven för henne som en kalv på grönbetemycket ystersedan ca 1300Westgöta-Lagenfornsv. kalver; gemens. germ. ord 2klen inre lina i vissa typer av tåg­virke och vajer som ger en rundare form men inte ökar styrkan Nollsedan slutet av 1400-talet (i sammansättn.)H[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckarefornsv. kalver; av samma urspr. som kalv 1 Och hämten den gödda kalven och slakten den, så vilja vi äta och göra oss glada.Bibeln (1917 års övers.), Lukas 15:23 (ur liknelsen om den förlorade sonen; i citatet uttrycker fadern sin glädje över sonens återkomst)