Svensk ordbok 2009, webbversion

kläm´ substantiv ~men ~mar klämm·en1i vissa ut­tryck läge där ngt eller ngn trycks i­hop från båda sidor NollJFRcohyponym1press 1 bilen kom i kläm mellan ett par gods­vagnarhan fick fingrarna i kläm när dörren stängdes○äv. bildligtträngd situation barnen råkar i kläm när föräldrarna är o­enseett stort an­tal passagerare kom i kläm vid flygledarstrejken(i) kläm (mellan ngra)få/ha kläm på ngt(börja) förstå sig på ngt​ han tänkte starta eget och gick en kurs i ekonomi för att få kläm på redo­visning sedan 1768till 1klämma 2i vissa ut­tryck efter­tryck komm.JFRcohyponymsnärt 3cohyponymstuns bandet spelade med fart och klämhan slog klubban i bordet med klämsedan 18073kort samman­fattning av för­slag e.d. ngt vard.komm.slutklämsedan 1872